En liten historia om att vara sann i sitt tal

"En kvinna var både intelligent och god. Hon hade en dotter som hon älskade, ja, rent av dyrkade. En dag kom hon hem efter en besvärlig dag på arbetet, trött, full av känslomässiga spänningar och med en förfärlig huvudvärk. Hon ville ha lugn och ro, men hennes dotter sjöng och skuttade glatt omkring. Dottern var inte medveten om hur mamman mådde. Hon befann sig i sin egen värld, sin egen dröm. Hon hade så roligt och gav uttryck åt den kärlek och glädje hon kände genom att hoppa och sjunga mer och mer. Hon var så högljudd att mammans huvudvärk belv ännu värre och vid en viss punkt förlorade mamman självbehärskningen. Då tittade hon argt på sin vackra lilla dotter och sa: "Tyst! Din röst är ful. Håll tyst med dig!"

Sanningen var den att moderns tolerans för ljud var obefintlig. Det var inte så att dotterns röst var ful. Men flickan trodde vad hennes mor sa, och i det ögonblicket ingick hon en överenskommelse med sig själv. Efter den dagen sjöng hon aldrig, eftersom hon trodde att hennes röst var ful och skulle störa alla som hörde den. Hon blev blyg i skolan, och om man sa till henne att sjunga vägrade hon. Det blev till och med svårt för henne att prata med andra människor. Allt inom den lilla flickan förändrades på grund av denna nya överenskommelse: Hon trodde att hon måste undertrycka sina känslor för att bli accepterad och älskad.

Varje gång vi hör en åsikt och tror på den ingår vi en överenskommelse, och den blir en del av vårt trossystem. Den lilla flickan växte upp, och fastän hon hade en vacker röst sjöng hon aldrig mer."

Texten är ett utdrag ur boken Fyra grundstenar till ett bättre liv av Don Miguel Ruiz.