Kvinnor får inte chefa
Jag är kvinna och tror på att fler kvinnliga ledare skulle ge en bättre och mer balanserad värld. Men hittills har ingen övertygat mig till att bli feminist. Visst tycker jag att kvinnor är lika mycket värda som vilken annan person (jag anser inte män är "djur") om helst, men jag tycker inte att män och kvinnor är lika.
Tänk så här: Om vi nu är genetiskt programmerade till att tycka om och bli kära i ett specifikt kön och även homosexualitet är medfött, varför skulle vi då inte vara förprogrammerade att tycka om andra saker - som att vilja stanna hemma och ta hand om barn eller att gå ut och jaga efter en bättre lön att ta hem till vår "stengrotta"? Det finns ingen anledning att tro (eller vetenskapligt bevis på) att typiskt manliga och typiskt kvinnliga egenskaper som att flickor oftare leker med dockor och pojkar med bilar skulle vara 100% inlärda egenskaper.
Om kvinnor som inte finns på ledande poster
Om flickor föredrar att ta hand om, och pojkar att tävla, så är problemet i styrelserummen inte att kvinnor inte får ta plats, utan att de vill ha en annan plats. Vi vill chefa på ett annat sätt, inte i det ramverk som mansnormen satt kring chefskapet. Miljöpartiets dubbla språkrör tycker jag är en bra förebild för hur ett alternativt och mer kvinnligt chefskap kan se ut.
Själv är jag projektledare i globala projekt inom den mansdominerande IT-branschen och med ansvar och ledning för flera personer - både män och kvinnor. Jag har nog en personlighet som passar bra inom den manliga ledarstilen och har aldrig haft problem att ta plats och driva mina synpunkter. Ändå så har jag tagit till en del mer kvinnliga arbetssätt. Med varje individ i projektet sitter jag och pratar om, inte bara projektets framsteg, utan även hur de "känner" för kommande uppgifter, vad de gillar och inte gillar i det de gjort hittills och om förändringar i deras privata liv är på gång. Ingen av mina manliga kolleger har lika bra koll och kan planera in när någon ska vara pappaledig och låta projektet flyta på i snabb takt utan oförutsedda överlämnanden till någon annan. Och med dessa "känslosamtal" kan jag fördela arbetsuppgifter inom projektet så att alla gör det de tycker är roligast, och ingen vill sluta i projektet. Samtalen hjälper mig också att se var vi saknar intresse och vilka saker en ny medlem ska gilla att utföra för att komplettera oss. En annan sak jag tar på stort allvar men som jag inte tror gemene man skulle våga ta till, är utvärderingar - både hur arbetet har gått och hur jag är som ledare - vilket givetvis utvecklar mig till att bli en bättre ledare. Projektmålen uppfylls, budgeten hålls. Första gångerna märker jag hur nya (manliga) medlemmar känner sig lite obehagliga - vad ska detta "pratande" leda till och varför ska de dela med sig av vad de tycker och känner. Men snabbt förvandlas detta till en tydlig vinst för alla och något de absolut inte vill vara utan. Hela avdelningens chefer påbörjade sådana här "kvartssamtal" och genom en vikarie som skulle anställas vandrade vanan ända till personalavdelningen som en av anledningarna till varför killen (vars chef var en man) ville börja jobba på företaget. Han kände att man brydde sig. Så en kvinnlig ledarstil är inte bara för tjejer.
Om kvinnor som har lägre betalt
Löneförhandling är inte kvinnornas starkaste arena, så är det bara. Det handlar inte om att samhället vill att kvinnor ska ha mindre betalt. Det handlar om att ta betalt. Och det är det som är pudelns kärna - kvinnor är givare, inte tagare.
Allt borde därför göras för att omvandla löne-"förhandlingen" till en mindre subjektiv löne-"granskning" (där hur duktig man själv tycker man är spelar mindre roll) så att arbetsgivarna istället utgår från en mer strukturerad lönesättning med mätbara uppgifter och mål. Killar har två fördelar i lönediskussioner: de värderar pengar högre än kvinnor (om man rankar olika värderingar), och de är bättre på att tala om vad de kan klara.
Om kvinnoarbeten och mansarbeten
Ändrar man på sättet mansdominerade (och kvinnodominerade) arbeten utförs, kan det andra könet lockas. Sjuksköterskornas patientdiskussioner i kafferummen är inte ett informationsforum som passar alla. Erbjuder man två bruksanvisningar istället för en när personalanvariga tänker på arbetsbeskrivningen öppnar man möjligheter för olika egenskaper. Många av skillnaderna mellan män och kvinnor rör kommunikation. Och bara genom att se över vilken och hur information sprids, kan arbetsplatsen förändras.
Låt jämställdhetsdebatten utgå från att könen är olika
Det är inte bara männens och kvinnornas yttre som ser olika ut. Vi har även lite olika hjärnor (som ger kvinnor simultankapacitet och män 3D-orientering) och vi skiljer oss hormonmässigt åt. Och hormonerna styr vårt sätt att tänka och bete oss på. Och här talar jag inte om PMS-ragator och testosteronstinna hannar - utan mer subtila egenskaper som exempelvis hur tävlingsinriktad eller försiktig man är - könshormoner och stresshormoner i en härlig blandning som gör oss till de personligheter vi är.
Jag tror att om alla utgår från att män och kvinnor faktiskt både är och vill olika, så kan vi ta oss upp på nästa platå i jämställdheten...nu trampar vi bara vatten när allt ska handla om hur lika vi är och hur rättvist allt ska vara med kvinnor på samma ställen som männen. Kan det vara så att vi kvinnor faktiskt inte vill sitta i styrelserummen (som de ser ut idag)? Kan det vara så att vi kvinnor vill stanna hemma med barnen i några år? Så är det för mig.
Vet du något bra nätverk som verkar för att lyfta upp kvinnor på deras villkor, så skicka mig gärna länken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar